Mitt möte med Matt (del 2 av 2)

Verkstaden

Vi började promenera till en verkstad i närheten där Joe kände ägaren. Där fanns flipperspel från 70-talet och öl i myntautomat.
– Anledningen till att jag inte ville prata om mitt förra förhållande på caféet, var att min flickvän gick omkring i lokalen och att en av hennes vänner satt bakom oss.
Intressant att se var gränsen gick för Joes skamlöshet. Det jag frågade om planerar han ju att skildra i en serieroman som kommer att finnas tillgänglig för allmänheten. Han fick kontakt med en tjej via det sociala nätverket Friendster.
– Jag kontaktade några som nämnt att de gillade Daniel Clowes i sina presentationer. Jag tänkte att de skulle bli imponerade av mig också. Min förra flickvän var bara 18 år när vi började skriva till varandra, men hon såg mycket yngre ut. Jag började fantisera ihop mitt försvarstal i rätten. "Jag hade bara goda intentioner, herr domare!" Hon var nog mest intresserad av mig för att jag känner en kille i Weezer. Det var hennes favoritband. Jag var nog hennes sätt att komma ett steg närmare honom. Han kontaktade mig för länge sen, eftersom han gillade mina serier.

Efter några omgångar Evel Knievel och något gammalt flipper med indian-tema, föreslog jag att Aggro skulle ta lite foton. Jag och Joe poserade framför spelen.
– Rör mig inte, sa Joe nervöst.
Jag hade inte nuddat honom.
– Har du problem med kroppskontakt?
– Nä... I sådana här sammanhang kanske, men inte när jag är med min tjej till exempel.






För att locka Joe Matt till att träffa oss, lovade jag i mitt meddelande att bjuda på mat. Vi traskade vidare i stan. På vägen besökte vi seriebutiken Secret Headquarters. Jag försökte få in samtalet på lite andra serieskapare jag gillar. De hade böcker av Alex Robinson i affären och jag hittade även ett exemplar av Mats Jonssons "Hey Princess" (den amerikanska utgåvan). Joe bläddrade. Han tyckte att Robinson textade för slappt och störde sig på att "Hey Princess" var datortextad. Han uttryckte även sin irritation över mjuka pärmar utan "flikar".
– Du borde åtminstone kräva flikar på dina böcker av din förläggare.
Vi snackade om att mitt efternamn är svårt att uttala på engelska. Han föreslog att jag skulle byta namn till "Simon Garfunkel". Det gick trögt att prata serier med Joe. Han ville nästan bara prata om Jack Kirby.
– Du verkar vara för upphängd på att saker ska vara självbiografiska. Sådan var jag också när jag var i din ålder.

Snabbmatsrestaurangen

Vi gick till ett grekiskt snabbmatställe. På vägen dit ställde Joe en fråga.
– Om ni bara fick ta med en sak att runka till på en öde ö, för resten av livet... Vad skulle ni då ta med?
Jag har för mig att Aggro valde någon gammal säsong av "Buffy the Vampire Slayer". Samtalet gled smidigt över till TV-serier. Tur, för jag kom inte på något roligt svar. Vi kom fram och Joe beställde en slags fylld pita. Han visade oss stilleben av leksaker och porträtt han tecknat i sin skissbok.
– Det är mest sånt här jag ritar nuförtiden.




Jag lyckades övertala Joe att rita av mig. Vi fortsatte småprata medan vi väntade på notan. Plötsligt låg det en liten kackerlacka av plast på bordet. Jag såg direkt att det var en skämtartikel.
– Folk brukar bli ganska rädda när jag lägger fram den här, sa Joe. Speciellt om det är en tjej.

Efter måltiden skildes vi åt. Joe skulle kolla på en Dodgers-match med sin flickvän. Han var totalt ointresserad av baseboll, men hon hade fixat gratisbiljetter.

Vi hade nu hängt med Joe Matt fem timmar i sträck. Det kändes stort. Jag fick till och med någon slags svar på frågan jag undrat över i sexton år: Tog Joe Matt medvetet risken att rasera sitt privatliv för att kunna vara brutalt ärlig i sina serier? Jag ställde en fråga på det temat när vi drack kaffe.
– När du tecknade de tidiga numren av Peepshow, förstod du då att det fanns en risk att Trish skulle göra slut efter att ha läst dem?
– Alltså, om någon inte klarar av att läsa den sortens saker, så är det nog inte rätt person att vara tillsammans med i vilket fall som helst. Jag var inte otrogen mot henne. Jag gjorde inget fel.



En tanke slog mig efter mötet med Joe: När kommer vi att få läsa en ny serieroman av honom? Med tanke på hur lång tid det tog att färdigställa förra boken "Spent" (om hans besatthet av porr) och hur ointresserad han verkar vara av att teckna serier nuförtiden, ser det inte så ljust ut. Nu har han dessutom slutat ge ut tidningen, och på så sätt delar han inte längre upp arbetet i realistiska delmål. Han trodde själv att han skulle bli klar med nästa bok om kanske två år. Jag kan sätta min dyrbaraste godisförpackning (en blå Opal-tablettask i obruten originalförpackning) på att vi kommer att få vänta betydligt längre tid än så. Kanske för alltid.