Den här texten har tidigare publicerats i Galago. Foto: Johannes Aggro TorstenssonEn dag när jag var 17 år köpte jag ett nummer av Joe Matts självbiografiska serietidning Peepshow. Sedan den dagen har jag tänkt på denne man flera gånger i veckan. Nästan varje dag. Sexton år senare satt jag på ett café i Los Angeles och väntade på att få träffa honom för första gången.
Jag häpnade över Joe Matt och hans serier efter att ha läst de första numren av Peepshow. Hur vågade han berätta allt det här? Första numret handlade om hans onanivanor, om när han gav sin flickvän en blåtira och om hur han blev förälskad i hennes arbetskamrat. Han framställde sig själv som hopplöst obehaglig och pinsam. Trots detta (eller förmodligen på grund av detta) har alla jag vet som läst Peepshow, fått sympati för Joe. I nummer två gjorde hans flickvän slut. Delvis på grund av att hon läst serierna i första numret av tidningen.
Det var nog detta som påverkade mig mest. Tog Joe Matt medvetet risken att rasera sitt privatliv för att kunna vara såhär ärlig i sina serier? Han fortsatte i kommande tidningar att baktala en nära vän och framställde honom som en fjäskande fanboy. Joe tecknade serier om att han försökte sno kompisens tjej. I en tankebubbla påpekade Joe att han egentligen tyckte att hon hade för stor röv. När denna serie publicerats berättade han i nästa nummer om hur han blev utskälld av nyss nämnda par, när de träffade honom på gatan. Han visste mycket väl att de läste hans serier.
Joe Matt fortsatte att ge ut tidningar och böcker. Ett tag var det snack om att HBO köpt rättigheterna till boken "The Poor Bastard" (som samlade nyss nämnda svit från Peepshow) och att en TV-serie var på gång. Detta verkade dock rinna ut i sanden. Med åren blev Joe mindre och mindre produktiv. Senaste numret av Peepshow (#14) kom ut 2006. Joe Matt godkände min vänförfrågan på Facebook förra året och därigenom har jag kunnat följa hans liv genom statusuppdateringar och diskussioner i kommentarfält, istället för i serieform. En tröst som faktiskt inte är riktigt lika torftig som den låter.
MötetDär satt jag alltså och väntade på honom i somras. Jag och Aggro (som även han tecknar självbiografiska serier) hade åkt till Kalifornien för att besöka Comic-Con i San Diego och för att turista i L.A. Jag skrev till Joe på Facebook och bad om en intervju. Egentligen var det mest en ursäkt för att få träffa honom, men jag hade givetvis samlat en massa frågor på hög i huvudet under alla åren som gått. Joe föreslog att vi skulle ses på Cafecito Organico. Detta visade sig vara ett litet café i ett sömnigt latino-område mellan Hollywood och Silverlake.
Vi kom dit i god tid. Jag kände mycket väl igen tjejen som stod i kassan från foton på Facebook. Joe Matt's flickvän sedan lite mer än ett halvår tillbaks. Via sina statusuppdateringar hade han informerat om att "The girl" var 20 år yngre än honom (Joe föddes 1963) och de träffats på caféet där hon jobbade. Det vill säga där vi var just då. Fem minuter efter utsatt tid gick jag upp och letade efter honom i lokalen. "The girl" noterade min flackande blick och frågade om det var vi som skulle träffa Joe.
– Han har ingen mobiltelefon, men oroa dig inte. Han kommer snart. Han är en man som står vid sitt ord.
Några minuter efter det parkerade han sin cykel utanför och vi såg honom från uteserveringen. Aggro tyckte att han såg ut som en lärare. Joe hämtade en gratis kaffe samt en gratis macka och satte sig vid vårt bord.
Vi presenterade oss och Joe undrade lite kring formaliteterna kring intervjun. Han ville helst inte att vi spelade in samtalet. Han sa att jag kunde skriva om mötet med honom, men att han brukar bli obekväm när han läser intervjuer och tvingas att stå för en massa saker han sagt. Jag tog bara sporadiska anteckningar under samtalet. Därför kan jag passa på att varna för att alla citat som följer är på ett ungefär hur jag minns dem, ett halvår efter intervjun.
Joe började med att ursäkta sig för att han varit så dålig på att svara på mitt brev och på mina Facebook-meddelanden. Jag skickade min serieroman "The 120 Days of Simon" till honom när den släpptes på engelska 2010. Han förklarade anledningen till att han inte svarat.
– Förmodligen för att du inte är en tjej.
Jag frågade vad han tyckte om boken och han förklarade att han blev äcklad av att läsa den.
– Det var allt det här med att knulla runt. Jag blev illa berörd. Det kanske beror på min katolska uppfostran. Jag fattar inte grejen när det inte handlar om kärlek. Då kan man lika gärna gå till en prostituerad.
Jag kände mig lite stolt över att ha lyckats äckla Joe Matt. Vid ett senare tillfälle nämnde Joe att han aldrig betalt för sex, förutom för ett femdollars-handjobb, som han köpte av en kvinna i en porrbiograf när han var 22. Detta har han givetvis skildrat i en serie.
Jag öppnade min anteckningsbok där jag skrivit mina frågor. I tidigare intervjuer har Joe berättat att han jobbar på en ny serie, som ska släppas direkt i bokform. Den ska handla om när han flyttade från Kanada (där han bodde illegalt i 14 år) till Los Angeles. Det var fem år sen man såg någon ny serie av honom, så jag undrade hur långt han kommit på serieromanen. Han svarade undvikande. Jag pressade honom på svaret och efter ett tag kom det.
– Tolv sidor.
– Finns det någon speciell anledning till att det har gått så långsamt?
– Nää...
– Är det bara för att du inte känner för att teckna särskilt ofta?
– Ja.
Detta förde oss naturligt in på hur Joe har försörjt sig under alla dessa år. En pusselbit är Joe Matt's notoriska snålhet. Han tog upp en flaska ljusgul vätska ur sin ryggsäck.
– Vet ni vad det här är? Det är 90% vatten och 10% apelsinjuice.
Han förklarade att hans enda utgift i stort sett är hyran. Han bor i ett litet rum i stadsdelen Los Feliz. Mat brukar han få, eller så gör han storkok med bönor, ris eller annat som kostar minimala summor. Han har aldrig betalt en cent för saker som många ser som självklarheter. Mobiltelefon, kreditkort, internet (han kollar på biblioteket eller snor grannens WiFi), dator, bil, försäkringar, kabel-TV, vin eller sprit.
– Igår cyklade jag till biblioteket och lånade en massa DVD-boxar med Star Trek, som jag satt uppe och kopierade i natt.
Det ryktades att Joe fick en massa pengar av HBO för rättigheterna till "The Poor Bastard". Jag frågade om detta och han berättade att han fick femtusen dollar för en option på rättigheterna och sen tjugotusen till för att skriva ett pilotavsnitt. Joe bråkade med de andra manusförfattarna och HBO tackade till slut nej till projektet. Jag hade ändå svårt att släppa Joe Matt's privatekonomi. Jag fick den inte att gå ihop. Hans senaste bok trycktes bara i sjutusen exemplar. I en radiointervju nämnde han att han säkert gjort av med mer än femtiotusen dollar på att köpa gamla Gasoline Alley-serier. Någonstans misstänkte jag att han fått ekonomiskt stöd av sina föräldrar i Philadelphia, men jag höll denna teori för mig själv.
Vi pratade lite mer om den kommande boken. Förutom flytten kretsar historien mycket kring en romans Joe hade den första tiden i Kalifornien. Jag ställde nyfikna frågor om detta och jag märkte att Joe blev obekväm. Han föreslog att vi skulle gå någon annanstans.
...forsättning följer imorgon
