Jag blev intervjuad av Tony Ernst i Rocky Magasin

I det senaste numret av Rocky Magasin svarar jag på några frågor, med anledning av att min serie-följetong i tidningen är klar. Nu har tidningen funnits i butik så pass länge att jag tycker det är på sin plats att lägga upp intervjun här:


»Kompis« började gå som fortsättningsserie i Rocky Magasin i januari 2010. Hade du hela serien klar då eller har du ritat efterhand?

Jag tror jag hade ritat ungefär hälften när den började gå i Rocky Magasin. Igår ritade jag klart hela boken. Den tog en jävla tid att teckna. Jag började i maj 2006. Jag tog en paus på två år (hela 2007-2008), genomförde "Simons 120 dagar", gav ut "Nybuskis" och jobbade med annat (musik, radio och TV), sen fortsatte jag att teckna på den 2009.

Var det en jobbig serie att rita?

Förutom att det tog lång tid, vilket kunde kännas lite frustrerande (jag jobbade ca 8-30 timmar med varje sida) var det rätt angenämt att teckna den. Jag kände mig inte stressad och jag kunde jobba fritt i färg. Jag grät dock en del under arbetet med boken. Sidorna med titeln "Plötsligt" ger mig tårar i ögonen nästan varje gång jag läser igenom dem. Det är dock ganska sköna tårar, det känns mest förlösande att gråta i de här sammanhangen.

Vad har du fått för reaktioner på serien?

Enbart positiva. Många har skrivit och sagt att de gillar den.

Framförallt färgsättningen är fantastisk: har du jobbat mycket med den?

Färgsättningen tog inte så lång tid om man jämför med resten av arbetet, men jag la väldigt stor vikt vid den. Jag tittade på godisförpackningar, klistermärken, gammal tecknad film och grafisk formgivning för att hitta inspiration till färgerna. Jag provade mig fram en hel del och planerade väl. Jag och Calle Thörn brukade passionerat prata om färg och form timmar i sträck. Vi kunde t.ex. bråka om ifall CMYK eller RGB har den teoretiskt mest omfattande färgrymden. Jag lärde mig mycket om färg genom att studera och diskutera med honom.

Du är annars en serieskapare som jobbat rejält på att provocera folk, nu gör du en djupt gripande story om en barndomsväns död, vad tror du folk tycker om det?

Provokation är ofta snarare ett medel än ett mål för mig. Jag använder mig av provokation för att vara rolig eller för att bli älskad som rebell. Ibland ser jag en poäng med bara ren provokation också. Jag har alltid haft "många strängar på min lyra" och det känns bra att visa upp lite olika sidor om vartannat. När jag presenterade serien för Rocky Magasin var jag lite orolig för att folk skulle bli besvikna på att det var för lite humor i den. Rocky har ju en stark humor-prägel. Jag har inte sett några klagomål, så jag antar att jag underskattade läsarna.

Hur pass självbiografisk är serien? Har du friserat historien? Hur mycket är sant?

Jag har försökt göra den så självbiografisk som möjligt, nästan. Hur sant någonting är, är alltid en svår fråga inom alla medier. Det är ju omöjligt att citera exakt vad folk sa för 15 år sen t.ex. Många repliker minns jag dock väl och är helt autentiska. Ett exempel på en minimal skarvning är att Anna berättade en del av sin livs historia när vi sågs i NY och andra delar vid andra tillfällen. Jag slog ihop allting av det till ett samtal i serien.

Tänker du på Kalle fortfarande? Saknar du honom? Händer det fortfarande att du tänker att du ska berätta för honom när du är med om något roligt?

Periodvis tänker jag mycket på Kalle. Jag saknar honom och fantiserar om hur roligt vi skulle kunnat ha haft det tillsammans idag. Hans död har i alla fall sjunkit in och det är bara när jag sover jag ibland glömmer att han inte lever.

Kalle verkar ha haft en härlig humor. När han hånar dig för att fira dina judiska traditioner och jämför det med hur Hasse »Kvinnaböske« Andersson firar gräddtårtans dag så är det ju ofattbart roligt. Var det så?

Ja, hans humor var ett av hans mest utmärkande drag. Jag hade inte alls lika grov humor på den tiden. Jag blev både chockad och road över hur mycket tabun han bröt när han skojade. När han levde ville jag inte imitera honom för mycket, men jag tror att jag tog över en del av hans personlighet efter att han dog, mer eller mindre medvetet. Jag försöker skriva som jag minns saker så mycket som möjligt, men nu när du frågar blir jag osäker. Jag minns tydligt att han sa "hobby-jude" och andemeningen med jämförelsen stämmer. Jag är inte helt hundra på att det var just "Kvinnaböske", men vi snackade mycket om honom. Växte man upp med Skånemejerier på 80/90-talet dök hans ansikte upp med jämna mellanrum på mjölkpaketet. Är ganska säker på att han spelat på "gräddtårtans dag". Ha ha!

Har du fortfarande kontakt med Kalles mamma?

Jag hälsade på henne i Chiang Mai i vintras och vi har haft lite kontakt sen dess. Nu har hon flyttat tillbaks till Warzawa och jag planerar att hälsa på henne där också.

Du ska samla den i en bok. Berätta! När kommer den ut? Blir det »Director’s cut« med extramaterial?

Serien var tänkt som en bok redan från början. Jag håller på att förhandla med olika förlag just nu, men det lutar åt att boken släpps våren 2012. Den blir 160 seriesidor, varav 148 gått i Rocky. De 12 extrasidorna utspelar sig innan Kalle dog. Dessutom kommer det dyka upp lite andra hemliga bonusgrejer i boken. Abetstiteln är "Död kompis".