NY VIDEO MED FAR & SON: "DUBBEL MARGARITA"!

NY VIDEO MED FAR & SON: "DUBBEL MARGARITA"!
VIDEON TILL "DUBBEL MARGARITA" AV FAR & SON ÄR HÄR! KLICKA PÅ BILDEN FÖR ATT SE VIDEON!

onsdag 29 februari 2012

Fanmail

Idag gör jag det lätt för mig genom att publicera ett brev jag fick i förrgår.

"Jag började lyssna på Las Palmas via en kompis för typ 2 år sedan, han visade era mest kända låtar och det slutade med att jag hade lyssnat på allihopa, från bonustracks till (cp)Knäppa Klipp.

Hursomhelst, jag var i Australien för ett tag sen och var på en roadtrip varpå jag visade mina kompisar Las Palmas, och vi satt och lyssnade typ 400 timmar sammanlagt skulle jag tippa på. Till slut kom vi till det trista läget att vi hade hört alla låtar minst 200 ggr.

Inte nog med det så hade vi kört vilse in the middle of nowhere.
På något mirakulöst sätt lyckas jag få mitt spotify att utvecklas till premium (jag har gratisversionen i vanliga fall, metafor: tänk att ghost pokemonen Hunter utvecklas till Gengar utan att du har bytt över han med en kompis gameboy (enda sättet i vanliga fall).

Anyways, så av någon slump på relaterad artist ser jag "Simon G", trycker in på länken och upptäcker att vi totalmissat att du släppt ett solo-album! Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan som uppstod i bilen utan att bli för känslosam, men det var en väldigt härlig känsla. Du räddade våran sista tid i Australien!

'Att leva med skammen' är ett av de fetaste albumen jag lyssnat på under mina 20 år, thumbs up dude!

Christoffer Andersson"

Jag blir alltid glad av beröm, speciellt i skriven form. Att få beröm rakt i ansiktet kan också vara trevligt, men det kan ibland leda till konstig stämning.

Skivorna som nämns i texten hittar ni här:
Las Palmas
Simon G

Christoffer frågade även om en av mina böcker:

– Din bok "Simons 120 dagar" står att den är slutsåld på bokus.com samt slut hos förlaget? Stämmer denna tråkiga fakta?

– Nej, det stämmer inte. Första upplagan är slut, men det finns en ny upplaga och man kan köpa boken via Bokus om man klickar på versionen med gyllene omslag (istället för den lila). På Adlibris är samma bok hela 33 kronor billigare. Köp den där.

tisdag 28 februari 2012

Jag behöver Ben-Gay




Fortfarande förkyld. Skulle behöva lite Ben-Gay.

"Ben-Gay – The original analgesique baum
There's also mild Ben-Gay for children"

Klicka på bilden för en större version. Hittade den på Sam Hendersons tumbl.

måndag 27 februari 2012

Sjuk som en kuk

Idag är jag sjuk som en kuk. Jag snackade med Finn om det här uttrycket. Han tyckte att det var lustigt att det fortfarande rimmar om man översätter det till engelska: "Sick like a dick". Det kan inte vara en slump.

söndag 26 februari 2012

Jag nös innan idag

Vaknade med en lätt slemhosta. Gissar på dubbelsidig luftrörskatarr.

lördag 25 februari 2012

En potatis-bebis!



Kollade igenom bilderna på min mobil nyss och hittade en grej jag plåtat för ett tag sen. En liten potatis... med ett ansikte(!)

Ebay here I come.

fredag 24 februari 2012

Vuxenserier



Det har handlat mycket om tecknade serier i min blogg på sista tiden och mer ska det bli. Igår var jag på Bokreleasen för "Zelda 2" av Lina Neidestam och "Juni" av Julia Thorell. Jag har redan hunnit läsa den sistnämnda serieromanen och kan rekommendera den å det grövsta. Julia har ett grymt flyt och en speciell känsla för stämningar i sitt berättande. Jag har diggat hennes serier sen fansinet "Jazz" från 2002.

torsdag 23 februari 2012

Att smiska tonårspojkar

Klicka på omslagen för att se större versioner.




Rätt svar på gårdagens fråga (Vad heter Supermannen på engelska?) var Strongman. Tack till Jesper Fohlin som postade den infon på Facebook.

När jag gjorde research på Jonathan Kent hittade jag Superboy #75-omslaget som jag postade en detalj från i förra inlägget. Det omslaget väcker ju onekligen också en del frågor och funderingar.



*Stålpojken verkar vara ca 15 år. Var det vanligt att man smiskade ungdomar i den åldern 1959 när tidningen publicerades?

*Adoptivfarsan är fullt medveten om Stålpojkens krafter. Här har han dock "glömt" att Stålpojken är osårbar trots att han har sin dräkt på sig.

*Hur medvetna var DC och allmänheten om den sexuella dimensionen i omslaget? Man har ju hört talas om 50-talets naiva sexualsyn, men det här är ju löjligt.

Ännu märkligare blev det när jag upptäckte att omslaget till Superboy #55 föreställer en liknande scen. Två år tidigare var alltså Stålpojkens adoptivpappa rektor och hade även då "glömt" Stålpojkens krafter och försökte smiska honom. Förmodligen innebar detta omslag en märkbar ökning i försäljningen och förlaget valde att försöka upprepa succén. Det är en konstig värld.



Som avslutning får ni nedan ett annat Stålmannen-spinoff-omslag, som är om möjligt ännu sjukare. Jag försöker föreställa mig hur det gick till när Stålmannen gjorde sjöjungfrun gravid.



"Superman is living a secret life on a distant planetoid! He has a mermaid wife and a mermaid son there! No wonder he won't marry me!"

onsdag 22 februari 2012

Stålmannens adoptivpappa får superkrafter



Igår träffade jag Petter Sjölund och jag tog upp en grej han pratat om för länge sen...

I ett gammalt nummer av Stålmannen fick hans adoptivfarsa Jonathan Kent (inte att blanda ihop med Stålmannens biologiske far Jor-El) superkrafter. Jonathan Kent var alltså en ganska vanlig gubbe som tillsammans med sin fru råkade hitta den lille Stålpojken som kraschlandat på jorden.

Jag har inte läst den serien och Petter minns inte så noga, men av någon anledning fick Clark Kents adoptivfarsa liknade superkrafter som Stålmannen och valde att också bli superhjälte. Nu kommer vi till det roliga. Namnet Jonathan Kent tog som superhjälte var: "Supermannen".

Allt det här väcker naturligvis väldigt många frågor.

*Varför valde översättarna ett namn som ligger så nära Stålmannens namn på engelska?
*Vad heter Supermannen på engelska? Steelman?
*Var det en slump att just Stålmannens adoptivfarsa råkade få superkrafter? Hur stora är oddsen för det?

Är det någon som har tidningen eller sitter på mer fakta? Skriv!

Bilden ovan är från Superboy #75. Det är inte det nummer där Jonathan Kent får superkrafter.

tisdag 21 februari 2012

Jag fattar inte!



Jag förstår inte hur en kvadratdecimeter kan innehålla en liter. En 1-litersmjölkförpackning ser ju ut att vara minst två kvadratdecimeter.

Kubikdecimeter menar jag förstås.

måndag 20 februari 2012

10 saker jag gjorde i helgen

1. Drack folköl
2. Åt palak paneer på Indira
3. Spelade flipper (Scared Stiff och Attack from Mars)
4. Åt lösgodis
5. Såg några avsnitt av Simma lugnt Larry! (säsong 8)
6. Spelade Bluffstopp
7. Var på pyjamasparty
8. Drack starkcider
9. Såg The Descendants på bio
10. Åt wienerbröd

lördag 18 februari 2012

Mitt möte med Matt (del 2 av 2)



Verkstaden

Vi började promenera till en verkstad i närheten där Joe kände ägaren. Där fanns flipperspel från 70-talet och öl i myntautomat.
– Anledningen till att jag inte ville prata om mitt förra förhållande på caféet, var att min flickvän gick omkring i lokalen och att en av hennes vänner satt bakom oss.
Intressant att se var gränsen gick för Joes skamlöshet. Det jag frågade om planerar han ju att skildra i en serieroman som kommer att finnas tillgänglig för allmänheten. Han fick kontakt med en tjej via det sociala nätverket Friendster.
– Jag kontaktade några som nämnt att de gillade Daniel Clowes i sina presentationer. Jag tänkte att de skulle bli imponerade av mig också. Min förra flickvän var bara 18 år när vi började skriva till varandra, men hon såg mycket yngre ut. Jag började fantisera ihop mitt försvarstal i rätten. "Jag hade bara goda intentioner, herr domare!" Hon var nog mest intresserad av mig för att jag känner en kille i Weezer. Det var hennes favoritband. Jag var nog hennes sätt att komma ett steg närmare honom. Han kontaktade mig för länge sen, eftersom han gillade mina serier.

Efter några omgångar Evel Knievel och något gammalt flipper med indian-tema, föreslog jag att Aggro skulle ta lite foton. Jag och Joe poserade framför spelen.
– Rör mig inte, sa Joe nervöst.
Jag hade inte nuddat honom.
– Har du problem med kroppskontakt?
– Nä... I sådana här sammanhang kanske, men inte när jag är med min tjej till exempel.






För att locka Joe Matt till att träffa oss, lovade jag i mitt meddelande att bjuda på mat. Vi traskade vidare i stan. På vägen besökte vi seriebutiken Secret Headquarters. Jag försökte få in samtalet på lite andra serieskapare jag gillar. De hade böcker av Alex Robinson i affären och jag hittade även ett exemplar av Mats Jonssons "Hey Princess" (den amerikanska utgåvan). Joe bläddrade. Han tyckte att Robinson textade för slappt och störde sig på att "Hey Princess" var datortextad. Han uttryckte även sin irritation över mjuka pärmar utan "flikar".
– Du borde åtminstone kräva flikar på dina böcker av din förläggare.
Vi snackade om att mitt efternamn är svårt att uttala på engelska. Han föreslog att jag skulle byta namn till "Simon Garfunkel". Det gick trögt att prata serier med Joe. Han ville nästan bara prata om Jack Kirby.
– Du verkar vara för upphängd på att saker ska vara självbiografiska. Sådan var jag också när jag var i din ålder.

Snabbmatsrestaurangen


Vi gick till ett grekiskt snabbmatställe. På vägen dit ställde Joe en fråga.
– Om ni bara fick ta med en sak att runka till på en öde ö, för resten av livet... Vad skulle ni då ta med?
Jag har för mig att Aggro valde någon gammal säsong av "Buffy the Vampire Slayer". Samtalet gled smidigt över till TV-serier. Tur, för jag kom inte på något roligt svar. Vi kom fram och Joe beställde en slags fylld pita. Han visade oss stilleben av leksaker och porträtt han tecknat i sin skissbok.
– Det är mest sånt här jag ritar nuförtiden.




Jag lyckades övertala Joe att rita av mig. Vi fortsatte småprata medan vi väntade på notan. Plötsligt låg det en liten kackerlacka av plast på bordet. Jag såg direkt att det var en skämtartikel.
– Folk brukar bli ganska rädda när jag lägger fram den här, sa Joe. Speciellt om det är en tjej.

Efter måltiden skildes vi åt. Joe skulle kolla på en Dodgers-match med sin flickvän. Han var totalt ointresserad av baseboll, men hon hade fixat gratisbiljetter.

Vi hade nu hängt med Joe Matt fem timmar i sträck. Det kändes stort. Jag fick till och med någon slags svar på frågan jag undrat över i sexton år: Tog Joe Matt medvetet risken att rasera sitt privatliv för att kunna vara brutalt ärlig i sina serier? Jag ställde en fråga på det temat när vi drack kaffe.
– När du tecknade de tidiga numren av Peepshow, förstod du då att det fanns en risk att Trish skulle göra slut efter att ha läst dem?
– Alltså, om någon inte klarar av att läsa den sortens saker, så är det nog inte rätt person att vara tillsammans med i vilket fall som helst. Jag var inte otrogen mot henne. Jag gjorde inget fel.



En tanke slog mig efter mötet med Joe: När kommer vi att få läsa en ny serieroman av honom? Med tanke på hur lång tid det tog att färdigställa förra boken "Spent" (om hans besatthet av porr) och hur ointresserad han verkar vara av att teckna serier nuförtiden, ser det inte så ljust ut. Nu har han dessutom slutat ge ut tidningen, och på så sätt delar han inte längre upp arbetet i realistiska delmål. Han trodde själv att han skulle bli klar med nästa bok om kanske två år. Jag kan sätta min dyrbaraste godisförpackning (en blå Opal-tablettask i obruten originalförpackning) på att vi kommer att få vänta betydligt längre tid än så. Kanske för alltid.

Mitt möte med Matt (del 1 av 2)

Den här texten har tidigare publicerats i Galago. Foto: Johannes Aggro Torstensson

En dag när jag var 17 år köpte jag ett nummer av Joe Matts självbiografiska serietidning Peepshow. Sedan den dagen har jag tänkt på denne man flera gånger i veckan. Nästan varje dag. Sexton år senare satt jag på ett café i Los Angeles och väntade på att få träffa honom för första gången.

Jag häpnade över Joe Matt och hans serier efter att ha läst de första numren av Peepshow. Hur vågade han berätta allt det här? Första numret handlade om hans onanivanor, om när han gav sin flickvän en blåtira och om hur han blev förälskad i hennes arbetskamrat. Han framställde sig själv som hopplöst obehaglig och pinsam. Trots detta (eller förmodligen på grund av detta) har alla jag vet som läst Peepshow, fått sympati för Joe. I nummer två gjorde hans flickvän slut. Delvis på grund av att hon läst serierna i första numret av tidningen.


Det var nog detta som påverkade mig mest. Tog Joe Matt medvetet risken att rasera sitt privatliv för att kunna vara såhär ärlig i sina serier? Han fortsatte i kommande tidningar att baktala en nära vän och framställde honom som en fjäskande fanboy. Joe tecknade serier om att han försökte sno kompisens tjej. I en tankebubbla påpekade Joe att han egentligen tyckte att hon hade för stor röv. När denna serie publicerats berättade han i nästa nummer om hur han blev utskälld av nyss nämnda par, när de träffade honom på gatan. Han visste mycket väl att de läste hans serier.

Joe Matt fortsatte att ge ut tidningar och böcker. Ett tag var det snack om att HBO köpt rättigheterna till boken "The Poor Bastard" (som samlade nyss nämnda svit från Peepshow) och att en TV-serie var på gång. Detta verkade dock rinna ut i sanden. Med åren blev Joe mindre och mindre produktiv. Senaste numret av Peepshow (#14) kom ut 2006. Joe Matt godkände min vänförfrågan på Facebook förra året och därigenom har jag kunnat följa hans liv genom statusuppdateringar och diskussioner i kommentarfält, istället för i serieform. En tröst som faktiskt inte är riktigt lika torftig som den låter.

Mötet

Där satt jag alltså och väntade på honom i somras. Jag och Aggro (som även han tecknar självbiografiska serier) hade åkt till Kalifornien för att besöka Comic-Con i San Diego och för att turista i L.A. Jag skrev till Joe på Facebook och bad om en intervju. Egentligen var det mest en ursäkt för att få träffa honom, men jag hade givetvis samlat en massa frågor på hög i huvudet under alla åren som gått. Joe föreslog att vi skulle ses på Cafecito Organico. Detta visade sig vara ett litet café i ett sömnigt latino-område mellan Hollywood och Silverlake.



Vi kom dit i god tid. Jag kände mycket väl igen tjejen som stod i kassan från foton på Facebook. Joe Matt's flickvän sedan lite mer än ett halvår tillbaks. Via sina statusuppdateringar hade han informerat om att "The girl" var 20 år yngre än honom (Joe föddes 1963) och de träffats på caféet där hon jobbade. Det vill säga där vi var just då. Fem minuter efter utsatt tid gick jag upp och letade efter honom i lokalen. "The girl" noterade min flackande blick och frågade om det var vi som skulle träffa Joe.
– Han har ingen mobiltelefon, men oroa dig inte. Han kommer snart. Han är en man som står vid sitt ord.
Några minuter efter det parkerade han sin cykel utanför och vi såg honom från uteserveringen. Aggro tyckte att han såg ut som en lärare. Joe hämtade en gratis kaffe samt en gratis macka och satte sig vid vårt bord.

Vi presenterade oss och Joe undrade lite kring formaliteterna kring intervjun. Han ville helst inte att vi spelade in samtalet. Han sa att jag kunde skriva om mötet med honom, men att han brukar bli obekväm när han läser intervjuer och tvingas att stå för en massa saker han sagt. Jag tog bara sporadiska anteckningar under samtalet. Därför kan jag passa på att varna för att alla citat som följer är på ett ungefär hur jag minns dem, ett halvår efter intervjun.

Joe började med att ursäkta sig för att han varit så dålig på att svara på mitt brev och på mina Facebook-meddelanden. Jag skickade min serieroman "The 120 Days of Simon" till honom när den släpptes på engelska 2010. Han förklarade anledningen till att han inte svarat.
– Förmodligen för att du inte är en tjej.
Jag frågade vad han tyckte om boken och han förklarade att han blev äcklad av att läsa den.
– Det var allt det här med att knulla runt. Jag blev illa berörd. Det kanske beror på min katolska uppfostran. Jag fattar inte grejen när det inte handlar om kärlek. Då kan man lika gärna gå till en prostituerad.
Jag kände mig lite stolt över att ha lyckats äckla Joe Matt. Vid ett senare tillfälle nämnde Joe att han aldrig betalt för sex, förutom för ett femdollars-handjobb, som han köpte av en kvinna i en porrbiograf när han var 22. Detta har han givetvis skildrat i en serie.


Jag öppnade min anteckningsbok där jag skrivit mina frågor. I tidigare intervjuer har Joe berättat att han jobbar på en ny serie, som ska släppas direkt i bokform. Den ska handla om när han flyttade från Kanada (där han bodde illegalt i 14 år) till Los Angeles. Det var fem år sen man såg någon ny serie av honom, så jag undrade hur långt han kommit på serieromanen. Han svarade undvikande. Jag pressade honom på svaret och efter ett tag kom det.
– Tolv sidor.
– Finns det någon speciell anledning till att det har gått så långsamt?
– Nää...
– Är det bara för att du inte känner för att teckna särskilt ofta?
– Ja.
Detta förde oss naturligt in på hur Joe har försörjt sig under alla dessa år. En pusselbit är Joe Matt's notoriska snålhet. Han tog upp en flaska ljusgul vätska ur sin ryggsäck.
– Vet ni vad det här är? Det är 90% vatten och 10% apelsinjuice.
Han förklarade att hans enda utgift i stort sett är hyran. Han bor i ett litet rum i stadsdelen Los Feliz. Mat brukar han få, eller så gör han storkok med bönor, ris eller annat som kostar minimala summor. Han har aldrig betalt en cent för saker som många ser som självklarheter. Mobiltelefon, kreditkort, internet (han kollar på biblioteket eller snor grannens WiFi), dator, bil, försäkringar, kabel-TV, vin eller sprit.
– Igår cyklade jag till biblioteket och lånade en massa DVD-boxar med Star Trek, som jag satt uppe och kopierade i natt.



Det ryktades att Joe fick en massa pengar av HBO för rättigheterna till "The Poor Bastard". Jag frågade om detta och han berättade att han fick femtusen dollar för en option på rättigheterna och sen tjugotusen till för att skriva ett pilotavsnitt. Joe bråkade med de andra manusförfattarna och HBO tackade till slut nej till projektet. Jag hade ändå svårt att släppa Joe Matt's privatekonomi. Jag fick den inte att gå ihop. Hans senaste bok trycktes bara i sjutusen exemplar. I en radiointervju nämnde han att han säkert gjort av med mer än femtiotusen dollar på att köpa gamla Gasoline Alley-serier. Någonstans misstänkte jag att han fått ekonomiskt stöd av sina föräldrar i Philadelphia, men jag höll denna teori för mig själv.

Vi pratade lite mer om den kommande boken. Förutom flytten kretsar historien mycket kring en romans Joe hade den första tiden i Kalifornien. Jag ställde nyfikna frågor om detta och jag märkte att Joe blev obekväm. Han föreslog att vi skulle gå någon annanstans.

...forsättning följer imorgon

fredag 17 februari 2012

"Jag är givetvis helt emot varenda ord som Far & Son säger, men deras musik är bland den fetaste som finns."

Bloggen "Spetsen" har skrivit skrivit en ganska lång text om Far & Son här. Läs!

Spelningen jag nämnde i förrgår är flyttad till 3:e mars. En lördag alltså. Bättre!

Attenda Facebook-eventet här!

Ni som OSA:t står kvar. Ni som ännu inte OSA:t (obligatoriskt) gör det här!



Arrangören hälsar: 18 års-gräns, men om du är under 20, kom innan 23.30.

torsdag 16 februari 2012

Jag har skrivit på ett bokkontrakt

En anonym tecknare gjorde en serie om detta. Min serieroman "Död kompis" släpps i april.





onsdag 15 februari 2012

tisdag 14 februari 2012

Kan djur uppskatta musik?

Jag undrar en sak: Kan djur uppskatta musik?

måndag 13 februari 2012

Jag lyckades supa bort mitt visakort i sista sekund

China air var jävligt struligt att ta sig hem med. Var tvungen att ta till flaskan på planet. Detta ledde till att mitt bankkort försvann spårlöst. Blev tvungen att planka på den flygbuss jag just nu sitter på.

söndag 12 februari 2012

Mot kör mot Sverige!


Om några timmar är det dags för mig att börja bege mig mot flygplatsen. Beräknar vara framme i Stockholm på måndag.

De senaste dagarna har jag ätit grillade musslor med hackade nötter och rau ram-blad (en vietnamesisk variant av koriander.) Det var så gott att jag beställt rätten från samma gatuservering 5 gånger på mycket kort tid.

lördag 11 februari 2012

Jag lät två fullvuxna barnarbetare tillverka en blinkande skylt med mitt företagsnamn


Titta och gråt.

Ny singel med Far & Son: "Du är mina tankar"



Nu släpper vi andra delen av "Knarklåten" som Aftonbladet kallade vår melodi från Musikhjälpen. Zip & Rar står för produktionen. Fredrik Sundberg gjorde omslaget.

Klicka här för att lyssna på "Du är mina tankar" på Spotify!

Första delen av "Knarklåten" var "Excellent Ecstasy" som är med på "The Sushi USB EP". Hela rasket hittas på Spotify och iTunes.

fredag 10 februari 2012

"I'm not sure what USA Santa is supposed to be a parody of."


Sam Henderson är en ball serieskapare och skämttecknare. Han har även skrivit manus åt SvampBob Fyrkant. Sam har en blogg och verkar vara ett stort fan av gamla MAD. Eftersom han är amerikan bad han mig skicka några gamla nummer av Svenska MAD. Här är hans blogginlägg om saken. Att jag skulle vara redaktör för Galago är dock en missuppfattning. Klicka på bilden så går texten att läsa.

Uppdatering: Sam verkar var bra på Google-translate. Nu har han ändrat min titel till före detta MegaPyton-redaktör (vilket stämmer) och skrivit in Åsa-Nisse-referensen istället för titlen på detta blogginlägg: "I'm not sure what USA Santa is supposed to be a parody of."

torsdag 9 februari 2012

Recension av Far & Son-EP:n


Pluto Magazine har lyssnat på våra nya låtar.

>>[...]låter som om man samplat en anställd i ett thaikök som säger ”’äta här eller ta med”, vilket jag också fruktar att man också gjort.<<

Läs hela recensionen här!

onsdag 8 februari 2012

Mera mat!

Anledningen till att jag bloggar så mycket under min resa är samma som anledningen till att jag åt så mycket mat under "Simons 120 dagar". Känslan av att "nu kan det dröja ett bra tag innan jag får tillgång till internetuppkoppling/mat igen!". Detta leder till att jag "passar på" att blogga eller äta så fort möjlighet ges, och att jag gärna "bunkrar upp" lite i förebyggande syfte.

Med facit i hand verkar det svårt för mig att hamna i situationer där mat och bredband inte finns till hands. Den mänskliga hjärnan utvecklades under stenåldern då mat och elektricitet var bristvaror. Sånt lever kvar i våra gener. På den tiden fick man ta de tillfällen som bjöds. Det var inga sura miner för det.

En kul blogg



Johannes Nilssons nya blogg innebär riktigt rolig läsning. Spana in textutdraget nedan, där han pratar om sin debutroman "Recension" och surfa sedan in på: http://schipperke97.wordpress.com

Den där totala muren rände jag in i när jag slutligen plockade upp mitt egna exemplar av ”Recension” och försökte läsa eländet igen. Skammen blossade snart på mina kinder, och efter inte mer än två, tre sidor slängde jag den ifrån mig i avsky och äckel. Observera att jag inte uttrycker mig i några målande överdrifter nu, snarare tvärtom: skammen var så stark att den tog sig fysiskt uttryck på ett sätt jag knappast känt sedan puberteten; andnöd, prickar för ögonen, yrsel, illamående. Tänk att du är fjorton år gammal och blir nobbad av tjejen du är kär i vilket går ut över skolans högtalarsystem samtidigt som du tappar byxorna och bajsar på dig medan din dagbok råkar hamna på overheadprojektorn i samma ögonblick som din stora, feta, grekiska morsa kommer in i klassrummet för att se till att du har rena kalsonger på dig. DEN känslan.

tisdag 7 februari 2012

Min kompis har fått påssjukan!


Jag skype:ade med Chrille! Han har ett smalt ansikte i vanliga fall, men nu hade han fått påssjukan! Oj, vad vi skrattade, han såg precis ut som Radio Raheem i Do the Right Thing!

Förklaringen till vietnamesernas komplicerade förhållande till salt


Planerar att besöka "The coconut tree prison" här på ön. Kim var där härom dagen och berättade lite om utställningen. De amerikanska soldaterna som torterade vietnamesiska fångar under kriget hade salt på piskorna för att såren efter rappen skulle svida mer. I informationstexten kunde man läsa att riset som fångarna fick var utan salt.

måndag 6 februari 2012

Ny favoritdrink



Beställde en drink på måfå på en strandbar igår. Det var en "Japanese slipper" och den var jävligt god. Innehåller melonlikören Midori, Cointreau och citronjuice.

söndag 5 februari 2012

Ögonvittne till knivdåd


Igår satt jag och ett gäng kompisar och åt middag på kvällsmarknaden i Phu Quoc. Plötsligt uppstod någon slags tumult bland restaurangpersonalen. En kypare började jaga en annan kypare med en kökskniv lång som en machete. De sprang framför oss och vi såg hur den ene mannen snittade den andre över ryggen 3-4 gånger så att det blev långa blodiga skåror i skjortan. Kyparna fortsatte springa och efter dem kom en massa annat löst folk som försökte stoppa bråket. När den ene kyparen trillade fortsatte den andre att hugga med kniven mot hans uppsträckta armar.

Till slut lyckades folkmassan avstyra knivmannen och den andre skadade kyparen blev ivägskjutsad på en motorcykel. Polisen var snabbt på plats, men gärningsmannen blev inte gripen utan stod lugnt kvar och snackade med den övriga personalen när poliserna lämnat platsen.

Jag och mina kompisar var ganska skakade och försökte ta reda på vad allting handlade om. Alla vietnameser vi snackade med ryckte på axlarna och sa att det kunde vara vad som helst, det är sånt som händer. Folk verkade reagera ungefär som om vi berättat om ett knytnävsslagsmål vid Maxi Grillen utanför Kvarnen. De sa att sånt skriver de inte ens om i tidningarna här.

lördag 4 februari 2012

Jag har köpt salt - Del 2



Vid flera tillfällen har jag blivit serverad stekt ägg till frukost här i Vietnam. I noll av dessa fall har kryddan salt ställts fram på bordet. Fisksås och soja verkar vara standard. De tillfällen jag bett kypar'n om salt (jag har även kompletterat med en pantomimrörelse som illustrerar en saltande högerhand) har jag antingen blivit ignorerad eller fått ketchup framdukat.

Som den man av handling jag är, gick jag till ett snabbköp och letade efter nyss nämnda basvara. Förpackningen jag hittade var så lustig att jag på väg hem till hotellet bestämde mig för att spara den oöppnad. Jag har nämligen samling av intressanta förpackningar i mitt hem.

Dagen efter kunde jag inte hålla mig. Jag var så sugen på salt till mitt stekta ägg att jag slet upp paketet. Givetvis tog jag ett foto innan den obrutna originalförpackningen skändades.

fredag 3 februari 2012

10 turistklichéer jag hunnit med på min resa



Foto: Jag vet faktiskt inte.


10. Badat i havet.
9. Tittat på spännande djur.
8. Köpt flip-flop-sandaler.
7. Spelat skjutspel på en arkadhall.
6. Druckit färgglada drinkar.
5. Ätit middag hos en fattig familj.
4. Rökt gräs.
3. Hyrt moppe och kört längst stranden.
2. Tagit en dagstur på en båt.
1. Ätit glass.

torsdag 2 februari 2012

7 böcker jag har med mig på min semester

Jag har tillbringat mycket tid av min semester med att ligga under palmer och läsa böcker. Hittills har jag plöjt:

* "Schipperke vol. 1" av Johannes Nilsson m.fl.
* "Made to stick" av Chip och Dan Heath
* "A zoo in winter" av Jiro Taniguchi
...samt ett utkast till en roman som en kompis skrivit.

Just nu läser jag parallellt "Orkestern" av David Liljemark och "Kartan och landskapet" av Michel Houellebecq. När jag är färdig med dem ska jag sätta tänderna i "Daniel Clowes: Conversations".

Video till "Bronsfeber" med Far & Son. Nu på Youtube!

onsdag 1 februari 2012

Simon G-bloggen goes Frukt-bloggen!



Den godaste frukten jag ätit på min solsemester är Mãng Cầu Ta. Jag vet inte vad den heter på svenska men på engelska kallas frukten sugar-apple eller custard-pineapple. Vaniljsås-ananas? min beskrivning av smaken blir istället "lite som mango".